Jag visste ingenting om Sverige innan jag lämnade det. Åsikter hade jag förstås, men kunskap? Kunskap förutsätter perspektiv.
Ett och ett halvt år är ingen lång tid, inte i den trygga hemmiljön, men i ett nytt land är det en evighet. Skälet är att det saknas genvägar, eller rättare sagt bekväma lösningar. Fortfarande bakfull vid lunchtid i Sverige? Två korvar med mos, lingonsylt, senap och ketchup, bostongurka. Det går av sig självt – plötsligt har man klarat av hela affären, ätit upp, läst några artiklar på telefonen och gått därifrån. Minnesvärt som en omgång tvätt. Men i Georgien? Skulle inte tro det.
Det finns ingen varmkorv. Det finns inga gatukök heller, strängt taget. Restauranger med vita dukar och trettiofemsidiga menyer, ja. Annars är det bagerier som gäller. Med lite tur kan man, på tredje eller fjärde försöket, hitta ett ställe som kan skiva någon bisarr korv över det fettiga brödet. Detta under förutsättning att ens ryska eller georgiska räcker till för att förmedla önskemålet.
Köpa ett skrivbord? Den cirkusen är en krönika i sig. Hitta galgar eller kökshanddukar? I storstäderna går det fort, om man ränner till ett lyximportställe och pungar ut fem gånger så mycket som på ett svenskt Ikea eller Åhléns. Budgetvarianten är basarerna, men då går det åt sju timmar. Och tid är som bekant pengar. Eller ja, det är det för mig eftersom jag har västerländska uppdragsgivare. För en georgier är tid någonting helt annat: ett tillfälle att ha roligt, en möjlighet att lära sig något nytt.
Det som alltid fattas här är de enkla, smidiga alternativen. Är det något jag har lärt mig om Sverige på avstånd så är det att allt där hemma går tusen gånger fortare. Livet också. Sedan, lagom till att man har lärt sig allt om hur man med ljusets hastighet löser vardagens problem, sänker sig ålderdomens mörker. Det är dags att börja dö. Ensam, skuldsatt, sönderbeskattad – och trots alla inkörda genvägar räddare än någonsin. ▪
