Under en diskussion i SVT Opinion (3/11) om det amerikanska presidentvalet gavs tittarna möjlighet att rösta på den kandidat de föredrog. I slutet av diskussionen presenterades resultatet, och en uppenbart förvånad programledare meddelade att 56 procent av de drygt 2000 röstande hade valt Donald Trump. Några nervösa skratt senare hade pinsamheten glömts bort, och diskussionen övergick till att handla om hur mager en fotomodell får vara.
Just den här mätningen fanns det nog goda skäl att avfärda. Problemet är att även seriösa mätningar och prognoser alltför ofta ignoreras när resultatet går emot media-tyckarnas världsbild.
På det temat har ett Twitter-krig brutit ut – ett krig mellan prognosmakare som har rykt ihop i en bitter strid om opinionssiffror, statistiska urval och felmarginaler. I centrum för konflikten står Nate Silver, USA:s största valguru som gjort sig känd för att pricka rätt i sina prognoser om hur olika delstater ska rösta. Nu anklagas stjärnanalytikern för att i sina prognoser överskatta Trumps vinstchanser.
Det här kan framstå som en angelägenhet främst för siffernördar, men i och med att opinionsmätningar präglar nyhetsrapporteringen påverkar de också hur människor tänker. En kandidat eller ett parti som går bra i opinionen stämplas som vinnare, och det offentliga samtalet handlar om vad kandidaten gör rätt. Går det dåligt fokuserar analysen i stället på svagheter.
Mätningarna påverkar dessutom humöret på börsen och hos beslutsfattare. Det är mot den bakgrunden som den vänsterorienterade nättidniningen Huffington Post gick till angrepp mot Nate Silvers opinionsanalyser. Silver anklagas för att i onödan skapa panik i samhället när han skattar Donald Trumps vinstchanser till drygt 30 procent. Själv har Huffington Post slagit fast att Clinton med 98 procents sannolikhet kommer att vinna.
Kanske får Huffington Post anledning att ångra sin tvärsäkerhet. En genomgång av tidigare amerikanska val från Stanford visar nämligen att den verkliga felmarginalen i opinionsmätningarna är dubbelt så stor som den angivna (New York Times 5/10). Mätningarna brottas med systematiska fel.
PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.
Anmäl dig härEtt systematiskt fel är att vissa väljargrupper är mer ovilliga att berätta om sina sympatier. Det kan vara en förklaring till varför svenska opinionsmätningar konsekvent har underskattat stödet för Sverigedemokraterna. Partiets kontroversiella status får sympatisörer att tystna när det ringer från ett opinionsinstitut, och det är inte otänkbart att vissa Trump-väljare reagerar på samma sätt när fördömanden regnar över den egna kandidaten.
Vi har en tendens att se det vi vill se och bortser gärna från information som stör mönstret. Reaktionerna på Brexit-omröstingen är ett talande exempel. Det här kunde ingen ha förutsett, utropade många som trott på en seger för stanna-sidan. Det har så här i efterhand slagits fast som en sanning att opinionsundersökningarna hade helt fel. Men så var det faktiskt inte. Financial Times sammanställning över opinionsmätningar visar att 14 av de 25 sista mätningarna gav segern till nej-sidan. Tecknen som pekade mot att det kunde bli en lämna-seger fanns med andra ord mitt framför näsan på oss, men genom att systematiskt välja bort obekväm information lyckades somliga leva i en verklighet där stanna-segern var säkrad.
Nu är opinionen jämn inför presidentvalet, och vi vet av erfarenhet att det förmodligen finns systematiska fel i mätningarna. Det är med andra ord en helt öppen fråga vem som blir USA:s nästa president.
