Susanna Popova: Medierna är också en elit som bör granskas

Jag kommer fortfarande ihåg ögonblicket då jag inte kunde låta bli att ta ned boken från hyllan i bokhandeln. Det var tjugotvå år sedan i Washington och boken står fortfarande i min bokhylla. Boken heter ”The Media Elite”, och gavs ut av medieforskarna Lichter, Rothman & Lichter år 1986 med undertiteln ”America’s New Power Brokers”. Den finns fortfarande i tryck för den visade sig bli en klassiker.

Lichter, Rothman & Lichter hade 1980 slutfört en undersökning av 238 amerikanska journalister anställda vid ABC, CBS, NBC, Time, Newsweek, U.S. News & World Report, New York Times, Washington Post och Wall Street Journal.

Studien visade att gruppen var påtagligt homogen när det gällde bakgrund. Den bestod till största delen av vita, collegeutbildade manliga höginkomsttagare. Särskilt ett drag skiljde gruppen från medelamerikanen. Gallup hade 1977 gjort en undersökning av amerikansk allmänhet och funnit att 54 procent av de undersökta journalisterna beskrev sig som vänster om mitten, 29 procent som ”middle of the road” och bara 17 procent som höger om mitten. Vilket då helt uppenbart skiljde ut gruppen från allmänheten.

I Sverige bildades Näringslivets Mediainstitut, NMI, 1988. Näringslivet var avsändaren och institutet finansierades av arbetsgivarorganisationen SAF. Avsikten var att mediernas makthavare skulle vänjas vid ”att bli behandlade som just det de är, alltså makthavare bland andra makthavare” som Janerik Larsson uttryckte det 1994.

NMI initierade snabba löpande innehållsundersökningar av de stora redaktionernas publiceringar. De var inspirerade av medieforskaren Robert Lichters arbete och arbetet i stiftelsen leddes av medieforskaren Håkan Hvitfelt, som sedermera blev professor vid JMK.

Nu var urvalet inte gigantiskt stort, och ”The Media Elite” har fått kritik för just det. Men boken var oemotståndlig. Varför? Jag blev förtjust i författarnas orädda påstående att vi journalister var en elit. Lusten att veta vad de menade, för så pratade vi inte i Sverige då, gjorde att boken hamnade i min bokhylla.

Sedan dess har elitforskningen vunnit acceptans. De två SvD-medarbetarna Anders Björnsson och Peter Luthersson gav 1998 ut antologin ”Eliterna som abdikerade” med tolv artiklar om ”frånvaron, behovet och nyttan av eliter”. I förordet talar de om den svenska beröringsskräcken för att befatta sig med eliter. Förtigandet grundlade, sade de, ett nytt problem. Nämligen att eliterna inte granskades.

Det finns fortfarande medieaktörer som tycker att tanken på att de själva skulle utgöra en elit är provocerande. Mediernas önskade självbild har så länge varit en David som för folkets räkning golvar Goliat, att det varken finns lust eller verktyg att analysera den egna rollen.

Att stoppa huvudet i sanden har aldrig varit en smart taktik. Oavsett om man har makten, eller vill ha den. Dessutom är det en klädsam idé att den som granskar makten, gärna låter sig granskas själv.