Börja med att döda alla som har inflytande. Har du väl dödat en, går det lättare sen. Det kanske t o m blir riktigt kul. Så lyder en av kung Ubus 24 teser för statskonst, just nu framförda på Stockholms stadsteater av Björn Gedda i den bästa showen i stan. Surrealisten Alfred Jarry gisslar i sin pjäs från 1896 tyrannens längtan efter makt, efter det som Ubu själv formulerar som sitt mål: att mörda alla och ta deras pengar. När han störtat den sittande regenten omsätter han tesen i praktisk handling genom att avrätta alla tänkbara motstånda-re. Jarry var förutseende. Han fick aldrig uppleva Lenin, Stalin, Hitler, Mao, Pol Pot och 1900-talets andra massmördare, men kände mekanismerna från historien. Föga kunde han dock ana om motkraften mot diktaturerna, demokratins framväxt och seger.
En som vet mycket om motsättningen mellan demokrati och diktatur är Per Ahlmark. I onsdags presenterade han hos tankesmedjan Timbro nyutgåvan av sin klassiker Vänstern och tyranniet. Som part i målet, bokens förläggare vid utgivningen 1994, gläds jag över att det fortfarande finns en efterfrågan på denna skarpa uppgörelse med diktaturernas svenska medlöpare. Diktatorerna har fallit, en efter en, senast Saddam Hussein. Murar har rivits och ondskans imperium har störtat samman. Men medlöparna lever i de flesta fall kvar vid makten, där de sitter behagligt i politik, medier och akademi. Åldrade, men inte botfärdiga, fortsätter många av dem sitt värv med att förklara, försvara och förvrida de idéer och handlingar som underbyggde 68-epoken i västvärlden.
I andra länder framstår deras likar som marginaliserade kufar, i Sverige hyllar de fortfarande varandra med högaktning, stipendier och priser. Flera av dem har blivit rika på den marknad de föraktar och bekämpar. Det galna kvartssekel som Ahlmark i bokens undertitel kallade vänsterextremismens höjdpunktsår har blivit mycket långt, det pågår än. Det är väl den enda punkt Ahlmark hade fel på när han skrev sin bok, och efterföljaren Det öppna såret. Som Irakkriget visar är diktaturhånglande fortfarande inte bara möjligt utan moderiktigt i de finaste kretsar, fast det inte längre uttalas öppet i fraser om proletariatets diktatur utan draperas i allmänt tal om krigsmotstånd och folkrätt. Desto viktigare att nya generationer politiskt engagerade kan studera de svarta årens tankar på det att kampen mot totalitära strömningar till höger och vänster kan fortsätta utvecklas. Alltför många svenska ungdomar saknar i dag referenser till folkmorden, och har under skoltiden knappt hört talas om Sovjetunionen. Det gör det möjligt för medlöparna att fortsätta breda ut sig i medierna.
Det framstår som en oerhörd paradox att i en tid när forskare gräver fram allt mer ur arkiven om kommunismens praktik och resultat, växer stödet för extremvänstern bland de unga. När läget småningom åter ändras kommer Per Ahlmarks bidrag till kampen mot det totalitära att ha varit milstolpar och leva vidare långt efter det att hans bespottare och förhånare gått till samma glömska som de idéer som kostade hundra miljoner människor livet under 1900-talet.
Mats Johansson
Politisk chefredaktör