DEBATT | AFGHANISTAN
För några år sedan arbetade jag med det svenska biståndet i Afghanistan. Jag besökte fängelser där jag mötte kvinnor som trots riskerna för att utsättas för sexuella övergrepp kände sig tryggare där än i sina familjer. På härbärgen för slagna kvinnor och deras barn slogs jag av det paradoxala i att kvinnorna ofta inte har några andra alternativ än att gå tillbaka till männen som slår och våldtar, i ett land där få kvinnor klarar sig utan familjen.
Nu är inte situationen så här för alla afghanska kvinnor och jag vill tro att fler och fler afghanska män ser att det finns andra sätt att leva. Men tvångsäktenskapen, mäns våld mot kvinnor och antalet kvinnor som rymmer hemifrån har inte minskat, trots det långvariga internationella engagemanget för mänskliga rättigheter och jämställdhet i Afghanistan.
Vi gör ett hopp till Sverige i efterdyningarna av den största politiska utmaningen sedan finanskrisen i början av nittiotalet. År 2015 kom det 162 877 asylsökande till Sverige, varav drygt 25 procent var från Afghanistan, näst efter Syrien. Av de asylsökande från Afghanistan var drygt 82 procent män eller pojkar. 56,5 procent av alla asylsökande från Afghanistan var ensamkommande under 18 år och av dessa var 97 procent pojkar och 3 procent flickor. År 2016 sjönk siffrorna drastiskt, bland annat på grund av gräns- och id-kontrollerna. Sammantaget sökte 28 939 människor asyl 2016, varav drygt 10 procent var från Afghanistan, återigen näst efter Syrien. 67 procent av afghanska asylsökande var män eller pojkar. Drygt 22 procent var ensamkommande, varav 91 procent var pojkar och 9 procent var flickor.
Statistiken visar att det sätt vi har valt att ta emot asylsökande på, det vill säga att det krävs att du tar dig till svenska gränsen, gör att långt fler män än kvinnor söker asyl, trots att kvinnor ofta uppfyller fler asylskäl. För afghanska kvinnor är det i många fall omöjligt att företa resan på grund av de kulturella normer som råder. Det här är inget nytt. Vad som är nytt är att Sverige samtidigt uttryckligen säger sig driva en feministisk utrikespolitik, genom utrikesminister Margot Wallström.
Invandring och integration var under 2016 den viktigaste politiska frågan bland svenska väljare. Samtidigt finns där en känsla av att politikerna saknar verktyg i kampen mot förenklingarna. Att de står utan visioner och lösningar inför en befolkning som, likt andra länders befolkningar, svarar med känsloyttringar och brist på nyanser inför komplexa politiska problem. För hur ska vi uppfylla våra internationella åtaganden samtidigt som systemet uppfattas som legitimt?
Det sätt vi har valt att ta emot asylsökande på gör att långt fler män söker asyl trots att kvinnor ofta uppfyller fler asylskäl.
PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.
Anmäl dig härDe drastiskt sjunkande asylansökningarna ger oss möjlighet att tänka om och tänka nytt vad gäller svensk flyktingmottagning. Som ett led i detta är det hög tid att implementera ett program som möjliggör för afghanska kvinnor och deras barn att få sitt skyddsbehov prövat på ambassaden i Kabul. Hur programmet ska utformas, vilka avvägningar som ska göras, är en politisk fråga. Ett alternativ är ett årligt tak, ett annat att tydligt ange vilka kvinnor och barn det är tänkt att vi ska hjälpa, till exempel ogifta kvinnor från 16 år och uppåt liksom de som behöver skydd från sina familjer. Precis som i dag skulle det vara upp till den asylsökande att visa att hon har skyddsbehov, det vill säga det räcker inte med att hon är kvinna.
Migrationsverkets senaste rättsliga ställningstagande vad gäller Afghanistan (december 2016) slår fast att kvinnor och flickor utan manliga nätverk, liksom änkor, kvinnor i den offentliga sfären och andra utsatta kvinnor, tillhör vad som kallas särskilt utsatta grupper. Likaså fastslås att kvinnor utan manligt nätverk lever i en mycket utsatt situation som internflyktingar. Ställningstagandet saknar dock betydelse om kvinnan inte först lyckas ta sig till svenska gränsen.
Programmet skulle vara ett första steg mot att pröva asylskäl i konflikt- och grannländerna, för att möjliggöra för asylsökande att få sina ärenden prövade utan att först betala smugglare för att ta sig till Europa, med risk för livet.
Vad jag föreslår är inte en anpassning av politiken till populismen, i stället är det en konkret och modig lösning som större delen av befolkningen skulle kunna ställa sig bakom. En lösning som skulle binda samman Margot Wallströms feministiska utrikespolitik med Morgan Johansson och Anders Ygemans nationella, som bottnar i engagemang och ägande av den politiska agendan.
Kristin Tallbo
jurist
