Varför tror vi att allt ska ske åren mellan 30 och 40? Att det är då karriären måste ta fart, barnen ska avlas, bostadsrätten eller huset köpas (och helst renoveras också). Som att livet, eller åtminstone karriären, är över vid 55. Idén om att ”få allt” – en framgångsrik karriär, välartade barn och ett lyckligt äktenskap – verkar ouppnåelig. Hur ska man kunna kliva fram på jobbet och göra 60-timmarsveckor, men ändå hämta barnen innan fyra?
Ändå lever vi i ett av världens mest familjeanpassade länder, med en rundligt tilltagen föräldraförsäkring, rätt till vab, utbyggd barnomsorg med maxtaxa och subventionerade fritidsaktiviteter. Om inte svenskar lyckas med att jonglera arbets- och familjeliv, kan någon?
Rådet till karriärinriktade unga kvinnor brukar vara: välj rätt partner – en partner som är jämställd. Det var Birgitta Ohlssons sjätte budord i boken ”Duktiga flickors revansch” (Bokförlaget Forum 2017), och Facebook- chefen Sheryl Sandbergs budskap i ett tal till avgångsklassen vid Barnard College. Det är ett gott råd, men att ha en jämställd partner räcker inte.
Det ska gå att kombinera en högoktanig karriär med småbarnsliv, är deras budskap. Men ska det verkligen det? Argumentet, som ibland framförs, att män alltid har kunnat vara partiledare och Ericssonchefer även om de hade småbarn hemma, håller inte. Då glömmer man att dessa män faktiskt försakade något, nämligen tid med sina barn. Vem vill vara en femtiotalspappa?
Vissa jobb kräver en insats om 70-80 timmar i veckan. För en förälder med barn hemma innebär det att partnern inte bara är jämställd, utan tar lejonparten av omvårdnaden – även om städning och hämtning sköts av RUT. Det är en lösning som fungerar för vissa, men det kan inte målas upp som ett ideal för det stora flertalet att sträva efter.
Det kan låta krasst, men kanske borde de absoluta toppjobben inte axlas av småbarnsföräldrar
I en uppmärksammad krönika skrev Jenny Nordberg här i SvD (12/3) att den ensamstående mamman blivit avundsvärd bland Nordbergs amerikanska vänner. De har insett att det inte går att få allt samtidigt. ”Tidigare offrade en kvinna ofta jobbet, vilket satte en henne i beroendeställning till mannen. Nu offras i stället mannen och relationen i första hand.” Vi borde tänka mer som de.
Det vore klokt för både män och kvinnor att tydligare dela upp livet i olika faser med olika fokus. Men att ”lämna för att tillbringa mer tid med familjen” är en eufemism för att få sparken. ”Det är så otänkbart att en person i karriären verkligen skulle ta ett steg tillbaka för att kunna tillbringa mer tid med familjen att det måste vara en omskrivning för något annat” skrev Ann-Marie Slaughter i The Atlantic (nr 7, 2012), efter att hon lämnat ett chefsjobb för att kunna finnas där för sin strulige tonårsson. Att gå ned i arbetstid under småbarnsåren är vanligt, 29 procent av kvinnorna och 11 procent av männen jobbar deltid (”På tal om kvinnor och män 2016”, SCB). Men av arbetsgivarna ses det som ett tecken på bristande engagemang.
Detta, och att kvinnor tar ut långa föräldraledigheter, är en förklaring till att 30 procent av kvinnliga tjänstemän uppgav att föräldraskapet påverkat deras karriärutvecklingsmöjligheter negativt, jämfört med 16 procent av männen (”Föräldravänligt arbetsliv 2016”, Unionen).
PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.
Anmäl dig härDet är inte konstigt att arbetsgivaren satsar på den som är där mest. Därför vill fackförbund göra arbetsplatserna föräldraanpassade. Självklart är det bra att ha flexibla arbetstider eller kunna sköta möten via Skype när man vabbar – i de yrken där det går. Men det hjälper inte mot systemfelen.
Att kunna göra karriär senare i livet är lika viktigt för jämställdheten som att dela på vab-dagarna.
Det kan låta krasst, men kanske borde de absoluta toppjobben inte axlas av småbarnsföräldrar. Se på Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor, som när partiet som kippar en procentenhet under riksdagsspärren går på föräldraledighet. Eller utbildningsminister Fridolin, som i december 2015 deklarerade att han tänkte vara ledig när Miljöpartiet identitetskrisade i regeringsställning och landets skolor kämpade med att ta emot tusentals flyktingbarn.
Tänk om vi i stället för att stressa igenom småbarnsåren kunde se att karriären hade olika faser. I den första kan man satsa allt, jobba långa dagar och ta varje chans att jobba utomlands. Därefter planar karriären ut under några år, om man prioriterar familjen. Men sedan måste det gå att accelerera igen. Och det är här Sverige har problem.
I en studie av arbetsgivare i 25 länder framkom att de svenska var sämst rustade för att bereda äldre arbete – bara 4 procent av de tillfrågade hade strategier för att rekrytera äldre personal och 8 procent för att behålla dem. De föredrar att anställa 30-åringar, då ”arbetsgivares attityd mot äldre har rapporterats vara mer negativ än attityder mot yngre och de negativa attityderna har funnits börja stiga vid 40-års ålder”. Allt enligt rapporten ”Åldersdiskriminering i svenskt arbetsliv” (DO, 2012).
Såväl Fredrik Reinfeldt som Magdalena Andersson har sagt att svenskarna ska räkna med att arbeta till 70-årsdagen. Det betyder att en 50-åring i dag har tjugo aktiva år kvar i arbetslivet. Dessutom har denne sannolikt både mer erfarenhet och utflugna barn, vilket betyder mer tid och mindre meck vid jobbresor. De borde vara drömmen för en rekryterare. I stället finner många att det är svårt att få nytt jobb, och att arbetsgivare är ovilliga att satsa på deras fortbildning och utveckling. Här måste förändringar till. Att kunna göra karriär senare i livet är lika viktigt för jämställdheten som att dela på vab-dagarna.
För nej, kvinnor kan inte få allt på en gång. Men det kan inte män heller. Och det borde inte vara något att sträva efter.
