Lars Gustafsson och det omöjliga ordet som styr

GÄSTKRÖNIKA PÅ FÖRSTA MAJ

Den nyss avlidne men ofattbart levande Lars Gustafsson myntade uttrycket problemformuleringsprivilegiet i en rapport 1979 till Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) kongress 1980. (”Offentligheter som förändras”; senare återgiven i ”För liberalismen – en stridsskrift” 1981). Att ha lösningar är bra, men först gäller det att bestämma vad som ska diskuteras.

Jag kommer ihåg hur glad jag blev, som ansvarig för expertrapporterna, att få en för så många oväntad medverkande. Senare fann jag att allt arbete med SAF-kongressen med de 900 ombuden var värt enbart vad denna rapport betydde.

Hur mycket tystare hade Sverige inte varit efter 1980 utan Lars Gustafsson och problemformuleringsprivilegiet? Har någon ny term och nytt begrepp fått ett sådant genomslag i vår samhällsdebatt sedan dess? Det skulle möjligen kunna bli närbesläktade åsiktskorridor – men utan samma förklaringsvärde och uppfordrande slutsats: Se på Sverige!

I slutet av 1800-talet intensifierades motsättningarna mellan de gamla eliterna och folkrörelserna, som kom att ta över problemformuleringarna: först individuell befrielse från den försupna fattigdomen och den statliga kyrkans monopol, senare kollektiv befrielse genom politiken.

Så här kan innehavarna av problemformuleringsprivilegiet i Sverige sedan dess sammanfattas:

1889–1968: Arbetarrörelsen allt starkare (SAP bildas 1889, LO 1898).

1968–1970: Studentrörelsen (intensiva år, med revolutionsstämning hos studenterna i västvärlden).

1970–80: Den offentliga sektorn (problem ska lösas med nya lagar, skatter, bidrag och myndigheter).

Efter 1980: Konkurrens om problemformuleringen, mellan ämbetsverks- och bidragsexpansion och en väckt näringslivsopinion, med ”Fri företagsamhet, bra för Sverige”, ”Satsa på dig själv” och ”Skapande Sverige”.

Efter 2000: Ny slags osäkerhet. Globalisering, urbanisering, krig och folkvandringar i stora världen. Hållbarhet och etik allt viktigare för företagsamhetens legitimitet.

Organisationen Svenskt Näringsliv (f d SAF och Industriförbundet) kör under några veckor 2016 en annonskampanj: ”Aldrig har så få riskerat att förstöra för så många”. Den visar sig handla om ”märkets” betydelse i avtalsförhandlingarna – som inte längre kallas centrala men ändå är centraliserade. Den organiserade näringslivsopinionen har sänkt blicken.

Skatterna steg i många länder under 1900-talet. Det offentligas andel av svensk ekonomi ökade från en tredjedel till två tredjedelar mellan 1960 och 1980. Det är nog den snabbaste ideologiska förändringen av och i Sverige som ägde rum förra århundradet. I  dag är siffran ungefär 50 procent.

Näringslivets opinionsbildning från slutet av 1970-talet var ett svar på löntagarfonder och andra inhemska hot mot enskilt ägande. Svaret kom att inspireras av Thatcher och Reagan, och av Nobelpristagare som F A Hayek och Milton Friedman. Det märktes snart inte längre rädsla och bakåtsträvan över socialismens motståndare, utan optimism och fighting spirit. Sovjetunionens fall blev en historisk triumf.

Denna ideologiska offensiv för marknadsekonomi fick alltmer konkurrens om medieutrymmet med miljöfrågorna. Rachel Carsons ”Tyst vår” kom ut 1962. Kärnkraftsomröstningen 1980 påverkar ännu partipolitiken.

EU-frågan blev speciell. Länge föreföll många borgerliga politiker och näringslivsföreträdare vara oreserverat entusiastiska och acceptera även det som de var emot i Sverige – bara besluten togs i Bryssel. ”Ja till Europa” hörs nu mindre i skuggan av flyktingar och en förverkligad euro, som av dess mest hängivna förespråkare var mer unionsromantiskt än ekonomiskt motiverad.

Feminism och identitetspolitik har tagit sig in bland problemformulerarna. ”Nej till rasism, ja till feminism” är en appell som kan fylla många universitetssalar. Kristendom, miljö och feminism blev grunder till nya partier, liksom reaktionen mot invandringen. Samtidigt. Det som sker stort, sker tyst. De många privata skolorna med statlig skolpeng och det nya pensionssystemet är exempel på lösningar som avvikit från de traditionellt statsmonopolistiska, med pragmatiska motiveringar. Även rut- och rotavdrag ger växtkraft i den privatiserade delen av den offentligfinansierade sektorn.

Hur kommer det att gå? Blir det mer av ideologi, av nya lösningar? Det är fel att sätta pragmatism mot ideologi; bägge behövs. Pragmatism utan ideologi finns inte; sådan upplevd pragmatism är bara omedveten om vem som formulerar problemen.

Sverige är sällsynt icke-pragmatiskt i ett avseende. Experiment ses ofta med misstänksamhet. Samma lagar och regler ska gälla överallt, även när skillnader skulle kunna ge värdefulla erfarenheter. Olika lönenivåer och lönesystem i olika delar av Sverige eller i skilda branscher för till exempel nyanställda och långtidsarbetslösa prövas ogärna. I stället råder ett debattmässigt ställningskrig. Vanekonservatism ger pluspoäng för pålitlighet.

Idéutveckling, opinionsbildning, regeringsbildning och genomförande är fyra länkar i politikens kedja. Problemformuleringen är styrande. En regering har alltid en ideologi, sin egen eller någon annans, oftare en blandning.

Men vad hjälper en god problemformulering, om den blir okänd? Opinionsbildning gör den känd, kan ge övertag – ett privilegium – i det offentliga samtalet och leda till makten.

Länge var regeringsbildning och genomförande i Sverige tämligen enkla. Voteringar begärdes och beslut verkställdes. I dag är regeringsunderlaget svagt, oppositionen ovillig och genomförandet uppfattas av många som mer bristfälligt än tidigare.

Geografiska termer har kommit att användas för ideologiska övertalningsförsök. Alla är vi européer och ingen kan vara emot den svenska modellen, eller hur? Svensk och europeisk har blivit kodord när klara problemformuleringar saknas. Känslan trevar sig bakåt eller framåt i tiden. Längtan heter dess arvedel, nationen – eller unionen – i saknadens dalar.

”Om och när Dagens Nyheter inte längre går att skilja från en broschyr från Socialstyrelsen kommer klottret på väggarna att överta dess roll”, skrev Lars Gustafsson för 37 år sedan – före framväxt av tankesmedjor och sociala media – och avslutade sin rapport: ”Ty den djupaste stimulansen kommer alltid från den alternativa verklighetsbilden.”

CARL-JOHAN WESTHOLM är ordförande i Uppfinnarkollegiet.

carl-johan@westholm.biz