Inger Enkvist: Akademiska friheten snart utan innehåll

I den intellektuella världen och inte minst på universiteten pågår en dragkamp mellan dem som anser att deras uppgift är att försvara det de menar är gott, och dem som sätter sökandet efter sanning först. Den första gruppen skulle man kunna kalla aktivister och den andra forskare.
Alice Dreger försökte förena rollen som aktivist för sexuella minoriteter med den som historiker specialiserad på medicin. Efter att under mer än tjugo år ha studerat olika ”affärer” i USA där ”gott” stått mot ”sant”, hävdar hon med bestämdhet att det inte finns något gott som inte först baseras på det som är sant.

Hon beskriver i ”Galileo’s middle finger” (2015) sin egen väg till insikt om att dagens institutioner inte längre förmår utföra den kontroll av sanning som de tidigare stod för. Tidningar, tidskrifter och förlag har inte tid och resurser att kontrollera fakta i det material de publicerar. Universitet ser sig som företag och skyddar sitt varumärke snarare än att försvara de forskare som utmanar gängse uppfattningar.

Det mest kända av de fall hon refererar till gäller antropologen Napoleon Chagnon, som arbetade i Venezuela med folkgruppen yanomamis. Hans iakttagelser visade att gruppen inte var så fredlig och levde så idylliskt som andra antropologer ville tro, och han utsattes för förtalskampanjer. Förlag, tidskrifter och den kända American Anthropological Association spred anklagelserna vidare under ett flertal år utan att undersöka om de var välgrundade.

Dregers arbetsmetod som vetenskapshistoriker är enkel: hon läser allt material och intervjuar alla som har deltagit i ett kontroversiellt beslut, även om undersökningen tar flera år. Hon har stött på personer i den akademiska världen som vågar försvara forskningsresultat som går emot gällande modeåsikter, men dessa utgör undantag snarare än regel.

Dreger börjar och slutar sin redogörelse med Galileo och konstaterar att vetenskap, tankens frihet och demokrati hör ihop. Hennes föräldrar flydde från Polen i samband med andra världskriget, och hon sätter stort värde både på familjens nya land och på vetenskap. Hon vill få oss att se att upplysningstiden, som kan sägas inledas med Galileo, går mot sitt slut om vi inte försvarar fakta både i pressen och på universiteten. Vi måste fortsätta med grävande journalistik och förutsättningslös forskning.

Friheten att studera och presentera obekväma fakta är minst lika trängd i Sverige som i USA. Ideologisering i det godas namn är utbredd, och längst har de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnena gått.

För att motverka den här utvecklingen är det viktigt att man vid utnämningar och vid tilldelning av forskningsmedel verkligen försöker få fram så objektiva sakkunnighetsutlåtanden som möjligt och sedan följer dem. I dag är universiteten inte skyldiga att följa de sakkunnigas slutsats, och begreppet akademisk frihet har snart inget innehåll.