DN 10/3 2017. Ska vi komma till rätta med den grova brottsligheten krävs ett tydligt brottsofferperspektiv.
Två stockholmare i 20-årsåldern, mördade i Kista, blev de senaste offren för den våg av dödsskjutningar som drabbat Sverige. Statistiken, sammanställd av TT, är djupt oroväckande: År 2008 sköts 14 människor ihjäl. 2013 var de 22. Och 2015 sköts 31 människor till döds.
De svarta siffrorna gör att Sverige sticker ut bland de nordiska länderna. För inte länge sedan låg vi på ungefär samma nivå som Danmark och hade färre skjutningar per capita än Finland. Nu är Sverige klart värst drabbat.
De senaste dagarna har vi kunnat ta del av flera nyheter som speglar samma fenomen i det svenska samhället. Vi har förringat brottsligheten och tagit oproportionerligt stor hänsyn till gärningsmännen. Brottsofferperspektivet har blivit lidande.
På onsdagen skrev Aftonbladets Peter Kadhammar en uppmärksammad krönika om en väggmålning i Stockholmsförorten Fittja. Den föreställer tre unga män och har titeln "Rest in peace". Den är uppsatt av kommunala Botkyrkabyggen tillsammans med den likaledes kommunala stiftelsen Mångkulturellt centrum. En av männen på målningen sköts av polisen när han rånade en guldsmed i Södertälje. En annan var också "känd av polisen". Kadhammar ringer Mångkulturellt centrums verksamhetschef som säger:
"Jag tycker det är bra att ge röst åt olika sorters historier. De kunde vara förebilder också. En av dem var extremt skicklig på att köra motorcykel till exempel."
På torsdagen kunde DN:s Lasse Wierup berätta om en rad ytterst brutala rån, där offren kidnappats, ibland bundits, tills rånarna tömt deras konton på närmaste bankomater. "De drabbade utsätts för ett långvarigt och allvarligt obehag", säger en polis om ligan. En 16-åring grips, tillsammans med flera andra. Men 16-åringen och ytterligare en misstänkt släpps. Domstolen tycker att det är "inhumant" att hålla dem inlåsta och socialtjänsten vägrar att besluta om tvångsvård.
Snart misstänks 16-åringen för nya rån, och han grips i samband med ett knivöverfall i Solna. "Jag förstår mycket väl att polis och åklagare blir upprörda. Men lagstiftaren har inte gett oss i uppdrag att se till samhällsskyddet. Det vi ska göra är att ge vård utifrån individuella behov", säger socialtjänstens enhetschef.
I en onsdagsledare beskriver Expressens Patrik Kronqvist hur allt färre dömda utvisas från Sverige. Brå visar att bland ej folkbokförda utländska medborgare som dömts har andelen utvisade sjunkit från 20 procent i början av 2000-talet till omkring 11 procent de senaste åren. Antalet utvisade utländska medborgare har nästan halverats på fem-tio år – nästan sex av tio utländska mördare, folkbokförda i Sverige, dömdes till exempel inte till utvisning.
Ibland går det förstås inte att utvisa eftersom förhållandena i hemländerna inte tillåter det, eller om den dömde riskerar tortyr eller förföljelse. Men alltför stor hänsyn tas till brottslingars anknytning till Sverige.
Exemplen ovan är symtom på samma grundproblem: Vi ser för ofta till gärningsmännens behov och välmåga och för litet till offrens.
Nästan sex av tio utländska mördare, folkbokförda i Sverige, dömdes till exempel inte till utvisning.
På torsdagen skriver två politiker från Vänsterpartiet, Staffan Norberg och Per Sundgren, en debattartikel i Aftonbladet. De konstaterar att den svenska vänstern bär ett stort ansvar för det ökande våldet inte minst i svenska problemområden. Vänsterns traditionella solidaritet med de mest utsatta har blivit missriktad och hamnat hos den som bränner bilar snarare än den som får sin bil uppbränd.
"Att vara solidarisk innebär att tydligt möta denna kriminalitet med konkreta och begripliga åtgärder, samtidigt som vi i vanlig ordning fortsätter att bekämpa klassamhället", skriver de. "Vi behöver fler poliser i dessa förorter, poliser som ingriper. Vi behöver också en lagstiftning som ger hårdare straff för vapeninnehav. Den som påträffas med skjutvapen ska kunna häktas och frihetsberövas."
De har helt rätt, men problemet är inte internt för vänstern. Kriminaliteten tilläts växa sig alltför stark även under alliansåren.
En brottsling ska inte hamna som idolporträtt på en kommunal vägg. Visst är det viktigt att kriminella får vård, men även socialtjänsten borde alltid ha samhällsskyddet i åtanke när den fattar sina beslut om åtgärder. En grovt kriminell ska inte efter fällande dom kunna räkna med att stanna i Sverige, oavsett hur stark anknytning han har.
Brottsofferperspektivet måste tillbaka.
Läs fler artiklar. Till DN:s ledarsida