REPLIK. Att slira på sanningen, eller att medvetet undanhålla delar av den, om än med de mest hedervärda avsikter, är djupt problematiskt just för att det underminerar den trovärdighet som är akademins själva förutsättning, skriver Olof Johansson-Stenman i en replik på artikel på DN Debatt 12/3.
Jag stöder helhjärtat Marie Demkers, Henrik Ekengren-Oscarssons, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäcks ambitioner att sprida det akademiska idealet att ”utveckla och förvalta kunskap genom ett kontinuerligt akademiskt samtal där olika teser prövas mot varandra” till andra samhällsområden. Det är också viktigt att ta deras varning på allvar om att ”när synen på kunskap och en gemensam verklighet bryter samman undermineras grunden för det upplysta samtal som är demokratins förutsättning”. Ökande faktaresistens kombinerat med mängden felaktig information som, medvetet och omedvetet, sprids över världen innebär mycket stora utmaningar för det öppna demokratiska samhället.
Universiteten har därför i dessa tider en speciellt viktig uppgift att tydligt stå upp för idealen att söka sanningen och att effektivt sprida den kunskap som genereras. Det är särskilt viktigt att betona dessa ideal just när det innebär ett personligt obehag att stå upp för dem. Inom samhällsvetenskapen innebär detta bl a en strävan efter att svara så ärligt och tydligt som möjligt på specifika faktafrågor, även när detta innebär att man kan utsättas för hot, eller när svaret sannolikt kommer att använda som argument av personer med helt andra politiska uppfattningar och värderingar än vad man själv har. Att slira på sanningen, eller att medvetet undanhålla delar av den, om än med de mest hedervärda avsikter, är djupt problematiskt just för att det underminerar den trovärdighet som är akademins själva förutsättning.
Inom samhällsvetenskapen innebär detta bl a en strävan efter att svara så ärligt och tydligt som möjligt på specifika faktafrågor, även när detta innebär att man kan utsättas för hot, eller när svaret sannolikt kommer att använda som argument av personer med helt andra politiska uppfattningar och värderingar än vad man själv har.
Här, menar jag, finns skäl för kritisk självreflektion inom akademin, med dess institutioner och företrädare, som inte alltid stått upp så rakryggat för sanningsidealet som vore önskvärt. På samma sätt är det naturligtvis lika viktigt att öppet tillstå att vi inte vet, eller är osäkra, när så är fallet (vilket är ganska ofta).
Det finns också skäl till självkritik när det gäller hur akademin hanterat frågor om oredlighet i forskningen. Alla är eniga om att framtida Macchiarini-skandaler måste undvikas, men det finns tyvärr flera systematiska utvärderingar som indikerar att problemen är djupare än så, med en stor gråzon där många tveksamma forskningsresultat publicerats. Denna fråga är svårare att komma tillrätta med; här krävs ett gemensamt ansvar och en god akademisk kultur med mer av kritisk granskning inom varje disciplin.
Jag är också helt enig med Bo Rothstein om att det är önskvärt med mer av kritiska diskussioner mellan olika vetenskapliga discipliner. Här är för övrigt en replik av mig och Erik Mohlin på just den debattartikel som Rothstein länkar till avseende hans kritik av nationalekonomi. Vi hade även en mycket omfattande diskussion med Rothstein på bloggen Ekonomistas om hans debattartikel (samt hans relaterade brev till KVA).
Likafullt, vi behöver ett tydligare och mer konsekvent värnande av akademins sanningsideal, samt mer kritisk granskning såväl inom som mellan olika akademiska discipliner.
Debattartikel
Marie Demker, Henrik Ekengren Oscarsson, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäck, professorer vid Göteborgs universitet:
”Dags för en politisk satsning på kunskap i samhällsdebatten”
Repliker
Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid University of Oxford:
”Svenska forskare ointresserade av kritisk debatt”
Olof Johansson-Stenman, August Röhss professor i nationalekonomi och prorektor vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet:
”Akademin borde tydligare värna sitt sanningsideal”