Repliker. ”Svenska forskare ointresserade av kritisk debatt”

Det finns mycket att instämma med i artikeln om kunskap och politik av mina kolleger Marie Demker, Henrik Ekengren-Oscarsson, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäck. Inte minst kravet på en upprustning av utredningsväsendet och att det är dags för en ny omfattande maktutredning.

På en punkt är jag emellertid tveksam och det är när de för fram den svenska universitetsvärlden som ett ideal för det upplysta kunskapsbaserade samtalet som den politiska världen har mycket att lära av. De skriver att ”Universitetets idé är att utveckla och förvalta kunskap genom ett kontinuerligt akademiskt samtal där olika teser prövas mot varandra”. Det låter vackert men jag vill nog hävda att verkligens universitetsvärld inte lever upp till detta ideal.

Min erfarenhet är denna: Jag har vid en del tillfällen dristat mig till att framföra kritik av utgångspunkterna för vad som anses allmänt vedertaget inom stora delar av tre akademiska discipliner, nämligen genusforskning, identitetsbaserad kulturforskning och nationalekonomi.

Kritiken har måhända varit alltför försynt och modest, men jag vågar nog säga att den också varit tämligen distinkt. Kritiken har också publicerats efter vedertagen kollegial granskning i internationella vetenskapliga tidskrifter och böcker, så alldeles upp i det blå kan jag knappast ha varit.

Alltnog, om mina fyra kollegers ideal stämt skulle reaktioner från de som jag kritiserat varit att genast inbjuda mig till deras seminarier där hållbarheten i min kritik fått nagelfaras. Men så har aldrig skett, faktiskt inte en enda gång. I stället har jag bemötts med alltifrån tystnad till allehanda glåpord och ibland rent förtal. Beredskapen att ta till sig kritik i ett upplyst samtal har varit i princip obefintlig från de ledande företrädarna från dessa discipliner. I stället härskar inom stora delar av det svenska universitetsväsendet ett tämligen utbrett akademiskt klantänkande.

Min egen ståndpunkt har varit den rakt motsatta. Principen för det forskningsseminarium som jag under närmare tjugo år ansvarade för vid statsvetensskapliga institutionen i Göteborg var att forskare som kritiserade institutionens forskning omedelbart skulle bjudas in. Även forskare som företrädde andra vetenskapliga ideal än de som är gängse på institutionen har varit ofta sedda gäster. Dessa personer har i som regel reagerat med stor överraskning över att bli inbjudna. Det intressanta är att undantagslöst har dessa seminarier förflutit väl – inte så att vi har blivit eniga eller helt lyckats övertyga varandra, men vi har åtminstone under civiliserade former lyckats begripa varför i tänker olika. Men enligt min erfarenhet har vi varit ett stort undantag.

Svenska forskare inom humaniora och samhällsvetenskap vill helst bara prata med forskare som tycker likadant som de själva. Min uppfattning är att detta är närmast en garanti för att bli inskränkt och inte så sällan riktigt dum i huvudet.