NEW YORK Ensamstående mödrar, var de än befinner sig i världen, brukar förknippas med elände, fattigdom och social skam. Och numera växer mindre än hälften av alla barn i USA upp i traditionella kärnfamiljer. En fjärdedel växer upp enbart med en mor. Detsamma gäller en fjärdedel av alla barn i Ryssland. I Sverige är sju av tio familjer fortfarande en kärnfamilj.
Men hur kommer det sig att jag också känner allt fler ensamstående mödrar inom medelklass eller övre medelklass, eller bara ensamstående kvinnor, som är otroligt nöjda med livet?
De som å andra sidan har ”allt”, exempelvis i form av en partner, ett högnivå-jobb, ett antal barn och skinande omständigheter uttrycker ofta istället allra mest bekymmer.
De var gifta, skilda, med barn och utan. De var helt eniga om att kvinnor kan göra allt, och även få allt.
En av mina mest upplysande kvällar på senare tid var en middag med åtta vita amerikanska kvinnor mellan 30 och 60 i en liten östkuststad. De var övre medelklass, med fina jobb och utbildningar. De var gifta, skilda, med barn och utan. De var helt eniga om att kvinnor kan göra allt, och även få allt.
Men att det är svårt att ha allt samtidigt.
Det går att ha en fantastisk karriär, en sprakande kärleksrelation, och att uppfostra vettiga barn. Men det går bara att göra en av dessa saker på en riktigt hög nivå i taget. Det går att göra två samtidigt, någotsånär och med stor ansträngning. Men försöka sig på att göra alla tre samtidigt var i princip omöjligt. Tidigare offrade en kvinna ofta jobbet, vilket satte en henne i beroendeställning till mannen. Nu offras istället mannen och relationen i första hand.
Det mest slående var hur de kvinnor som var självförsörjande och ensamstående, vare sig de hade barn eller inte, uttryckte allra störst förnöjsamhet. De ville inte heller begränsa sin frihet, bestämmanderätt eller rörlighet genom att gifta sig, eller gifta om sig.
Det är den nya varianten av kvinnor som faktiskt har ”allt” i livet. Bara inte allt exakt samtidigt, i traditionell form.
Äktenskapet uppfanns från början för att män skulle få sexuell exklusivitet av en kvinna och därmed försäkras om sin biologiska avkomma. I utbyte fick kvinnan högre social status samt beskydd. Detta blev sedan lag. Men den kvinna som i dag varken behöver beskydd, social status eller försörjning har färre bevekelsegrunder att ingå äktenskapskontrakt med en man. (Mina manliga vänner däremot, trivs allra bäst med att vara gifta eller sambo. När de skiljer sig eller separerar är de mycket ivriga att genast träffa någon ny.)
Det är inte längre radikalt bland kvinnor att tala öppet om att dela upp de tre delarna i livet. Barn kanske görs helt på egen hand, eller med en man som inte är en partner för all framtid. Det är ingen tragedi, utan istället vad många föredrar. En period kanske består helt av världens mest spännande jobb, på en spännande plats. Och ett kärleksförhållande behöver inte resultera i vare sig barn eller äktenskap – eller innebära permanent och dagligt umgänge. Det är den nya varianten av kvinnor som faktiskt har ”allt” i livet. Bara inte allt exakt samtidigt, i traditionell form.
Man vet ett skifte har ägt rum i samhället när de som brukade beklagas i stället börjar avundas. Först i smyg; sedan alltmer öppet.
