Inför den internationella kvinnodagen arrangerade föreningen Re:Orient en paneldiskussion som berörde kvinnlig extremism med fokus på Islamiska statens (IS) rekrytering av kvinnor och fenomenets bristfälliga forskningsunderlag. Medverkande var Anna Carlstedt, nybliven nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, Bitte Hammargren, UI, Noufal Abboud, Search for Common Ground, Marocko, och Fredrika Ornbrant, UD:s antiterrorismsamordnare. Med en så välrenommerad talarlista samt hänvisningar till diverse pågående internationella forskningsprojekt, förväntade jag mig att få nya perspektiv och insikter sedan lanseringen av min rapport ”Svenska kvinnor i Islamiska staten: ett underskattat hot?” i augusti 2015. Dessvärre blev jag besviken.
Under förra årets internationella kvinnodag inbjöds jag av Birgitta Ohlsson (L) att debattera ”Kvinnorna i kalifatet” tillsammans med dåvarande nationella samordnaren Mona Sahlin och tidigare krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt. Då framhöll jag att det är just kvinnors förändrade och varierande roller inom det så kallade kalifatet som varit avgörande för ökningen av kvinnliga rekryter. Ett år senare, i ett liknande sammanhang, lyser detta perspektiv fortfarande med sin frånvaro. När några ur den svenska experteliten på området samlades på Södra teatern nämndes knappt det faktum att kvinnor har centrala roller i statsbygget IS.
Istället tog diskussionen avstamp i att religiös islamistisk extremism till viss del beror på radikaliserade muslimers vilja att återställa sin värdighet i relation till västerländsk dominans i Mellanösternregionen. Detta angavs som en anledning till att vi bör stödja utvecklingen mot demokrati i berörda länder. Dock förlorades fokus på kvinnorna i sammanhanget och man missade helt att belysa många västerländska kvinnors politiska motiv till att ansluta sig till IS.
IS doktrin tilltalar i hög grad kvinnliga rekryter genom att erbjuda en alternativ bild av muslimska kvinnor som något annat än svaga och ”offer” – och kvinnliga rekryter ansluter inte sällan till IS som ett ställningstagande för organisationens förakt mot den västerländska ”jämställda” kvinnoidealet. Alltså räcker det inte med generellt demokratifrämjande åtgärder för att bekämpa kvinnors anslutning, utan man måste förmå rikta specifika åtgärder mot potentiella rekryter och skapa motbilder till IS världsbild. Denna insikt saknades helt i måndagens paneldiskussion.
Samtidigt som utvecklingen visar på att kvinnligt såväl som manligt resande till Syrien och Irak från Sverige avstannat, verkar det som att kunskapen bland beslutsfattare i Sverige om kvinnors delaktighet i extremistiska miljöer i Sverige, och med vilka verktyg detta fenomen ska motverkas, inte har utvecklats. Att resandet har minskat är såklart positivt, men det finns inget som tyder på att sympatierna för den extremistiska miljön sjunker. Inte minst med tanke på fjolårets IS-kopplade terrordåd i Europa och avslöjanden om kvinnor som förberett terrordåd i Frankrike, kan man konstatera att vi inte har råd att vara efterkloka när det gäller dessa frågor.
Trots de fyra talarnas olika perspektiv landade debatten främst i ytliga konstateranden om att kvinnor är såväl offer som förövare i diverse konflikter, samt att kvinnors delaktighet i islamistiska våldsammanhang främst anses ha en emotionell grund. Att kvinnor kan ansluta sig till olika extrema miljöer utan att ha tvingats in i desamma borde vara vedertaget vid detta lag. Men när det gäller frågan om kvinnors roll var Carlstedts bidrag som bäst generella för alla extremismmiljöer. Att det ännu inte finns några etablerade verksamheter i Sverige som stärker kvinnors roll i att förebygga och motverka extremism, är nedslående. Varje effektiv strategi för att komma tillrätta med kvinnlig anslutning måste ha som utgångspunkt att bekämpa de politiska övertygelser som föranleder kvinnors entré in i våldsbejakande extremism.
En debatt på temat ”Women and extremism” med några av Sveriges främsta praktiker och beslutsfattare år 2017 borde ha handlat mer om verkligheten. Vi borde ha fått en uppdaterad lägesbild om vilka kvinnor och tjejer som ansluter sig till våldsbejakande extremism och konkreta förslag på åtgärder för att motverka extremismens rötter vad gäller såväl kvinnlig som manlig rekrytering. I landet med feministisk regering och utrikespolitik har vi uppenbarligen tappat genusglasögonen – i en av vår tids mest brännande frågor.
JESSICA KATZ är författare till rapporten "Svenska kvinnor i Islamiska staten: ett underskattat hot?" samt D-uppsatsen "Where do the women fit in? A theoretical analysis of Western women’s participation and role in the Islamic State”. Hon arbetar numera som konsult.
jessicahkatz@live.com
