Ett mer oväntat resultat av den stora museidebatten jag drog igång i höstas är att feministveteranerna Gertrud Åström och Yvonne Hirdman bjöd in mig att medverka på Jämställdhetsforum i Örebro.
De visade sig ha en gås oplockad med normkritiken och den postmoderna teorin som tagit över och, som Gertrud säger, alltmer förstör jämställdhetsarbetet.
– Varje gång jag föreläser får jag numera kritik för att jag pratar om kvinnor.
Istället uppmanar åhörarna henne att prata om genus, att det skulle vara förtryck att prata om två kön.
Det verkar som att man för att inte förtrycka någon måste sudda ut hur det är att vara kvinna.
– Det har kommit en extrem ideologisk uppfattning att vi inte får säga kvinna, vi ska säga icke-man. De säger att det är ett förtryck av transpersoner att tala om livmödrar och mödrahälsovård. Det verkar som att man för att inte förtrycka någon måste sudda ut hur det är att vara kvinna, säger Gertrud Åström.
Nu kan man tro att det här är oskyldiga akademiska ordlekar som utspelas i galaxer fjärran från verkligheten. Men så är det inte. Ett av många exempel Gertrud gav var hur hon på ett seminarium om utredningen kring vinster i välfärden förgäves letade efter forskning med könsuppdelad information.
Gertrud Åström tror att forskarna inte vågade ta i det, för då får man ett helt getingbo av genusvetare mot sig som kommer med normkritik. Politikerna är trängda. Forskare och tjänstemän är rädda.
Men vilka gynnas av det? De som har makt.
Det viktigaste verktyget för jämställdhetsarbete är könsuppdelad statistik. Det avfärdas med att ”alla identifierar sig inte som kvinnor eller män”.
– Jag är intresserad av att studera samhällets åtagande att behandla alla likvärdigt, vad man anser vara sin identitet är inte intressant i sammanhanget, säger Åström.
I den postmoderna världen ska allt fragmenteras, ifrågasättas och problematiseras tills inget återstår av vare sig sanning eller sammanhang. Kvar blir bara individer och den verklighet och identiteter de tycker inte kränker dem, likt gamla tiders telefonkatalog med namn på rad och självvald titel. Men då blir det omöjligt att använda den vetenskapliga metoden, statistik och göra faktabaserad politik för samhällsförändring. För vill man undersöka exempelvis löneskillnader mellan kvinnor och män så måste man generalisera.
Det är mitt fel att det nu springer omkring genuspoliser överallt.
Det var professor Yvonne Hirdman som introducerade ordet genus i Sverige när hon satt i maktutredningen.
– Det är mitt fel att det nu springer omkring genuspoliser överallt, säger hon med ett snett leende.
Yvonne Hirdman tror att Trumpismen till viss del är en reaktion på att det gått för långt.
Som journalist kan jag känna igen mig i känslan att ha varit med och skapat ett monster. Den välvilliga strävan att hjälpa minoriteter osynliggör majoritetssamhället. Vi har rutinmässigt ställt de etablerade politikerna till svars för ytterlighetsgruppers räkning. Vi sätter fokus på undantagen, inte regeln – trots att det sistnämnda bestämmer i demokratier.
Politikerna har för att undgå kritik reducerat sitt språk till tomma fraser avsedda att inte provocera någon – varpå vi hånat dem för flosklerna. Varför är vi då så förvånade och chockade när folk får nog och röstar på en skitstövel som ber alla dra åt helvete?
