Båda förövarna får gå kvar i skolan i Lund, medan flickan ”undervisas på annat håll”. Enligt rektorn är ”alla tre på sätt och vis offer i det här.” (Sydsvenskan 6/3). ”Killen som nu blivit dömd har ju fått ett ganska kännbart straff och är på det sättet ett offer” tyckte rektorn. Det är ett avslöjande resonemang.
Gärningsmännen kunde skryta om sin ”erövring”. Hon var däremot äcklig, vidrig, smutsig – en hora.
Högstadiet brukar beskrivas som en brytningstid. Jag skulle hellre säga att det är en upplösningstid; barndomens konturer löses upp i takt med kroppens förändring, när allt växer i otakt, när man varken är barn eller vuxen, är både identiteten och moralen flytande. Barnets självklara rättvisekänsla ger efter, istället är det de jämnårigas normer som blir rättesnöret. Och de är sällan desamma som de vuxnas.
Också i min högstadieskola fanns en flicka med horrykte, hon hade blivit våldtagen – men kunde man vara säker på att hon inte hade varit med på det? I en skola på andra sidan stan var det min kompis som var den flickan, efter en gruppvåldtäkt som aldrig ledde till åtal. Gärningsmännen kunde skryta om sin ”erövring”. Hon var däremot äcklig, vidrig, smutsig – en hora. Min kompis flyttade för att komma undan ryktena. De som våldtog henne gick kvar i samma skola. Signalen blev att det var hon som gjort fel. Samma mönster upprepas gång på gång.
Alliansregeringen införde 2007 möjligheten för skolledare att flytta på mobbare, för att kunna bryta upp destruktiva kompisgäng, men också göra klart att det är den utsattes behov av trygghet i skolan som går först. Det var tio år sedan. Budskapet har tydligen inte nått fram till alla rektorer än.
Den som förgriper sig på någon annan är en förövare, punkt. En våldtäktsmans eventuellt svaga självkänsla eller svårigheter i livet minskar inte ansvaret för det han gjort. Det kan – kanske – vara en förklaring, men aldrig en ursäkt. Samhället och vuxenvärlden måste sluta upp bakom offret, utan tvekan eller förbehåll. I det här fallet är offret en flicka som blivit mobbad av pojkarna under en längre tid, och som sedan tvingats till sex genom hot om att mobbingen och ryktesspridningen annars skulle fortsätta. En flicka som inte orkat gå till högstadieskolan sedan händelsen – för där i korridorerna riskerar hon att möta sina våldtäktsmän.
I Lund motiverar tingsrätten domen med att den dömde pojken har "svårt att förstå att hans handlade skulle kunna vara fel”. Just därför är rektorns beslut om att låta honom gå kvar i skolan, och inte minst resonemanget om att han är ett offer, direkt skadligt. Det bekräftar gärningsmannens egen, skeva bild av verkligheten. Om han är ett offer – vad är då flickan?
Uppdatering kl 16:10 den 7/3: Nu ska pojkarna förflyttas, enligt Sydsvenskan som har talat med skoldirektören i Lunds kommun, Mats Jönsson. Anledningen till helomvändningen? ”Uppmärksamheten kring fallet har säkert påverkat oss när det gäller om vi fattade rätt beslut tidigare.” Det inger inte förtroende. Om beslutet ändras på grund av att det känns jobbigt med kritik och frågor, eller om det ändrats för att skolan inte prioriterar gärningsmännens trivsel över offrets trygghet, spelar roll. Vad händer nästa gång, om tidningarna inte skriver?
