Tove Lifvendahl: Kameleonter i vilda västern

Vissa retoriska figurer fäster bättre än andra. ”Ni river isär Sverige”, sade Lars Ohly i riksdagen till Fredrik Reinfeldt i januari 2010. ”En politik som river isär Sverige” sade Fredrik Reinfeldt till Mona Sahlin i Studio Ett i augusti 2010. ”Sverige slits isär”, sade Jimmie Åkesson i riksdagen november 2010. Och sommaren 2013 talade Stefan Löfven i Almedalen om att ”sluta de klyftor som river isär Sverige”. 2014, från samma scen: ”Ojämlikheten – den sliter isär Sverige”.

Skälet till varför alla begagnar sig av nästan samma fras, är att den är så verksam. Slita och riva isär. Det är som om man hör hur något går sönder. Oj, lät det också bekant? Ja, ”något håller på att gå sönder” blev en stor hit, till skillnad från partiledarskapet för den man som använde uttrycket i sitt installationstal 2011. Långt efter att Håkan Juholt blivit historieparentes i ordförandelängden, ekade hans ord i partikansliet. Carin Jämtin: ”Någonting håller på att gå sönder” (Expressen februari 2014). Det blev till och med en nyckelfras i Socialdemokraternas valmanifest som lanserades senare samma år.

Men det tycks som om orden om tudelat land har täckning i verkligheten. Framgångsrik kommunikation kräver ofta igenkänning. Ett land som är delat, splittrat och ofrivilligt sönderdraget, är dessvärre en bild som allt fler har. I vissa stunder befinner sig nationens invånare i hygglig endräkt; blågula idrottssegrar har nog potential mer än mycket annat att skapa känslan av gemenskap, trots etniskt skilda ursprung. Och många goda krafter har under de senaste åren arbetat hårt för att göra den svenska nationaldagen till en förenande och inkluderande.

Men på flera plan består landet av flera parallellt existerande verkligheter. Det är skälet till att regeringen utan att ljuga kan säga att Sveriges ekonomi är stark, samtidigt som oppositionen utan att ljuga kan peka på dess sårbarhet och strukturellt betingade svagheter. Det är inte alternativa fakta, utan samexisterande tolkningar av verkligheten.

Är Sverige tryggare nu än för tio år sedan? Ja, för vissa grupper är tillvaron så intakt och ordnad att man inte ens reflekterar över vad det säger om utvecklingen att personalen på akutmottagningar numera är försedda med personlarm, att flera bibliotek behöver tillkalla ordningsvakter och att Ambulansförbundet ber om eskort från militärt skyddsutrustad personal.

Men nej, för andra har den blivit ohållbar. Somliga av dem försöker desperat få politikerna att reagera på det faktum att de inte vill släppa ut sina barn i bostadsområdet, som de boende i Järva som i december ordnade en demonstration. ”Politikerna måste erkänna att den här negativa utvecklingen har skett under deras ledning”, sade talespersonen Ilyas Hassan (Mitt I 13/12-16).

Men politikerna har väldigt svårt att erkänna sådant, eftersom de vill framstå som kompetenta. Att erkänna misslyckanden är en risk. Politiker brukar försöka undvika risk. Därför talar de gärna om hur landet slits isär – när de själva inte sitter vid makten. När Löfven 2017 återbrukar frasen, är den betydligt mindre alarmistisk – slita och riva har i stället blivit till glida. ” Jag är framför allt orolig för att landet ska glida isär.” (DN 7/2) Frågan vi bara kan gissa svaret på, är om Löfven, allt annat exakt lika i Sverige, hade uttryckt sig på samma sätt i opposition?

Många politiker väljer strategin att agera snabbtänkt kameleont. Oavsett sammanhang försöker man känna av vilket budskap som efterfrågas. En studie i detta gavs av Malmös kommunalråd med ansvar för arbetsmarknads- och trygghetsfrågor, Andreas Schönström (S), som i veckans SVT Opinion Live paddlade lika flitigt som en bäver mellan positionerna. Jarl Holmström från Malmöpolisen gav exempel på att flera saker kan samexistera: ”Det är en speciell situation, väldigt krävande för oss. Malmö är en väldigt mångfacetterad stad. Faktum är att brottsligheten sjunker, men det dödliga våldet ökar.”

På frågan om varför de kriminella blir allt yngre och återfaller gång på gång, svarade Schönström att ”det viktiga är precis som polisen säger och som ni säger här i studion, att när ungdomarna kommer på glid, måste det komma konsekvenser” (jag använder auktoritet från polisen och bekräftar er bild).

Schönström talade om ”brist på bra verktyg för polisen”. Han hade själv hört att ”polisen tagit sådana som stått och sålt knark”, men tvingats släppa dem, ”det är helt oacceptabelt” (jag signalerar markkontakt och är beslutsam). Samtidigt försökte han ge journalisten och tidigare Malmöbon Lars Åberg, som nyligen givit ut en bok om utvecklingen i Malmö över tid, en uppsträckning för att tala för mycket om problemen, ”du underlåter att berätta att kriminaliteten är på en väldigt, väldigt låg nivå”. Och: ”man kan inte visa Malmös problem jämt och ständigt, utan att peka på det positiva”.

Det är mindre än ett år sedan Schönström själv bredde ut sig om problemen i en intervju apropå att två av tre flyktingar som bor i Malmö fortfarande är arbetslösa efter tio år. Schönström försökte leda kritiken till regeringen och sade att ”fattigdom blir konsekvensen när människor inte kan försörja sig själva. På makronivå ser vi också att inkomsterna drar isär”. Han sade sig ”hoppas kunna ta upp frågan när jag träffar [arbetsmarknadsminister] Ylva Johansson (S) i partistyrelsen nästa gång.” (Sydsvenskan 7/3-16) Man vet inte om tillfälle uppstod. Och vad hon i så fall svarade. Kanske: ”Du underlåter att berätta att regeringens fokus är att skapa fler jobb, minska klyftorna och öka sammanhållningen i Sverige.”

Faktum är att både Lars Åberg och Andreas Schönström har rätt. Schönström har rätt när han säger att det känns som en gammal bild av Malmö. Det är ju det som är Lars Åbergs poäng; segregationen ökar men är inget nytt fenomen, och politikerna har underlåtit att ta sitt ansvar.

I huvudstaden har var fjärde företagare fått försämrade möjligheter att bedriva sin verksamhet på grund av brottslighet, rapporterade Stockholms handelskammare i fjol. Inte i Danderyd och Nynäshamn, där trygghetsläget är oförändrat sedan fem år. Det är i utanförskapsområdena kriminaliteten förgiftar företagsklimatet (Dagens Handel 29/12-16).

Den verklighet som förstörde fasaden på Haytam Gabriels butik i Husby i slutet av december, i form av en skåpbil som körde rakt in i butiken för en smash and grab-kupp, existerar inte överallt. Det skedde talande nog precis i dagarna då 25 Husby-företagare stängde sina butiker i protest. ”Företagarna som jobbar här avskyr området, det sker snatteri, hot och öppet våld varje dag här. Ska det vara så när man betalar skatt i det här landet? Det är vilda västern”, sade Salam Kurda, ordförande för Husbys företagarförening (SVT 28/12-16).

Den som avmätt vill avfärda inlagor om ökad otrygghet som svartmålning, bör först ta ett samtal med Ilyas Hassan, Salam Kurda eller Haytam Gabriel. Eller för den delen Amineh Kakabaveh, Sara Mohammad eller Zeliha Dagli, som utstått mycket obehag för att de har talat öppet om det förtryck som utövas mot framför allt flickor och kvinnor i hederskulturens namn. De flesta svenskar ser inte eller störs av detta i sin vardag. Och det sker inte överallt. Men det betyder inte att det inte finns.

Människor i vårt land får sin åsiktsfrihet, rörelsefrihet och näringsfrihet begränsad. Det är inga små saker, utan fundament i ett fritt och demokratiskt samhälle. Oavsett man väljer att etikettera det som klyftor, avvikelser eller helvetesgap.

Att jag har rätt, betyder inte att andra har fel. Och att andra har fel, betyder inte att jag nödvändigtvis har hela bilden.

Det finns betydelsefulla saker som har gått sönder i Sverige. Och det finns delar som har slitits och rivits isär. Det har inte försiggått i det fördolda. Att utvecklingen i andra dimensioner går framåt, att många gör ett enastående arbete eller att Sverige rankar bra i vissa internationella mätningar, kan inte vara en ursäkt för att förminska detta faktum.