Mona Sahlin har erkänt brott. Hon har i ämbetet skrivit tre osanna intyg åt sin livvakt, som uppgivits få 120 000 och inte faktiska 43 000 kronor i månadslön. Han har använt intygen till bostad i Saltsjöbaden och sportbil. Även han har erkänt brott: brukande av osann urkund.
Alla som har träffat Sahlin vet hur älskvärd hon är. Även bland oss som inte imponerats av hennes politiska gärning finns respekten för hennes förmåga att levandegöra svåra politiska frågor – senast som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism lyckades hon föra rakryggad dialog där andra fallerat.
Vi bevittnar en personlig tragedi. Att åklagaren väntas besluta om strafföreläggande – böter i stället för förödmjukande offentlig rättegång – känns delvis befriande.
Men ett sådant beslut riskerar också att leda till att stora frågor aldrig kommer att få något svar. Inte bara om själva bedrägeriet (varför?) utan kanske snarare om självbedrägeriet runtomkring.
Socialdemokraterna ville göra henne till statsminister. Trots raden av avslöjanden, från 1990 om svart arbetskraft till den så kallade Tobleroneaffären 1995, då Expressen visade att hon använde regeringens kort för privata utgifter på över 50 000 kronor. Partiet gjorde ändå sitt yttersta – trots allmänhetens tvivel – för att övertyga väljarna att hon var lämplig att leda landet. Med närmast total uppslutning. Hur såg mekanismerna ut i det maskineriet?
