Victoria Seemann: Men svara på frågan!

Ofta tar hon ett nyckelord från frågeställaren och bakar in det i en mening som handlar om någonting helt annat. Både journalister och publik lämnas mer förvirrade än de var före intervjun.

I en svensk kontext finns det många exempel på hur politiker vägrar att svara på journalisters frågor. Den så kallade talepunktssjukan, när de i stället för att svara bara repeterar samma inövade mening, är utbredd.

Ett exempel är när statsminister Stefan Löfven aviserade dåvarande bostadsminister Mehmet Kaplans avgång. I stället för att svara på frågor om varför ministern sparkats upprepade statsministern om och om igen att det handlade om en “samlad bedömning”.

Moderata företrädare har på ett liknande sätt kritiserats för en oförmåga att svara rakt på frågor om relationen till Sverigedemokraterna. I stället för ja eller nej blir det lätt många “konstateranden” och “utgångspunkter”.

Då mediala felsteg har ett högt pris är det inte konstigt att politiker är försiktiga. Samtidigt som de står framför kameran sitter hundratals meningsmotståndare och väntar på ett misstag att använda som slagträ i debatten.

Kellyanne Conways undvikande svar verkar främst handla om ett antagande att varje journalist har en egen politisk agenda som syftar till att fälla henne och baktala Donald Trump. I Sverige är sprickan mellan medierna och Rosenbad inte lika stor, men likväl vilar en nervöst defensiv stämning över varje politikerintervju som görs i program som SVT Agenda.

Det är svårt som det är att nå ut ​till väljare i det informationsöverflöd som råder. Det blir knappast enklare om budskapet därtill är så luddigt att det kan tolkas lite hur som helst.

Det är lättare att känna respekt för​ någon som åtminstone är ärlig, även om man inte håller med. Otydlighet skapar lätt​ misstänksamhet. Det vore uppfriskande om någon hade mod att bryta trenden.