var ska man ens börja? om man inte är riktigt helt hundra på vad som är fel så att säga. jag vet bara att någonting är fel med mig. det är tungt att leva för tillfället. i tisdags så satt jag och skrev och skrev och skrev, men en halvtimme efter att jag publicerat inlägget så tog jag bort det. jag skrev om den paranoia jag alltid börjar lida av efter att ha burit på stress ett tag, och det var just den paranoian som fick mig att radera inlägget. där skrev jag om mina svagheter, vad som kan få min bägare att svämma över. det kändes kanske inte så bra, i och med att jag för tillfället är en som tror att alla vill skada mig. vem läser egentligen det här? tänk om någon använder det emot mig? jag skrev om den mobbning jag varit med om och hur den gjort mig till den jag är idag. men jag vill ju inte skylla bort mina dåliga sidor på att jag blev mobbad? jag vill inte gömma mig bakom någon snyfthistoria. och allra minst vill jag inte att de som inte gillar mig ska känna att de behöver ändra på sitt beteende mot mig bara för att man "borde tycka synd om mig". jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. jag kommer alltid att fortsätta låtsas vara den starka, fast jag är raka motsatsen.

 

jag vet att mycket av min stress beror på studentskrivningarna, alla deadlines och förändringarna i min vardag och livet. men att förstå ursprunget hjälper inte till så mycket egentligen, inte när man har fastnat så här starkt i dåliga tankemönster. senaste veckan har verkligen vart otroligt tung och min paranoia har bara växt sig större och större. det har varit ovanligt svårt att le och tänka positivt. jag gråter varje kväll och det tar ont i mig. jag är fylld av negativa tankar om mig själv och andra. allt det jag tänker och säger är inte den jag är, inte egentligen. jag hatar den jag är. hatar att min personlighet kan vara så splittrad ibland. hatar att jag är jobbig, hatar att jag är konstig och hatar att jag är annorlunda. hatar att förstå att det är därför jag inte kan behålla vänner en längre tid. hatar att förstå att det är därför många inte gillar mig. och jag klarar inte av att öppna upp mig helt och hållet till någon annan, jag tar ut känslorna på andra och sämre sätt. desto mer paranoid jag blir så desto mer håller jag för mig själv, detsamma gäller bloggen. det tar ont att mitt mående kan påverka andra, att jag missar att njuta av hösten och ta vara på mitt sista år i gymnasiet. det tar ont att inte kunna urskilja på lögn och sanning längre. så jag sätter ner foten nu.

 

efter ett enormt bakslag i onsdags så lämnade jag hemma från skolan igår och även idag. bara för att vila upp mig, tänka igenom allt och samla styrka. och jag vill gärna tro att det ger mig styrka då jag skriver av mig, så därför sitter jag nu här med pyjamasbyxor i sängen och skriver. tittar på the danish girl mellan varven och dricker kakao. det känns faktiskt lite bättre idag och efter ett samtal med en fin vän så vet jag att det är nu det gäller: det gäller att tänka klarare och djupare. det går inte för sig att önska att man skulle kunna byta skola, det löser ingenting. det gäller att prioritera, jag måste prioritera. ignorera allt det dåliga, allt det som suger glädje och energi ur mig. välja människorna i min närhet noggrannare, umgås mera med de jag vet att älskar mig och sluta bry mig om de som vägrar gilla mig. jag måste våga tala, våga berätta vad jag känner - för det är då jag inser vad som är lögn och vad som är sanning.

 

jag vill börja ta vara på livet nu. på riktigt alltså. jag vill sluta hata mig själv och världen vi lever i. jag vill sluta önska att jag skulle vara normal. på ett eller annat sätt så ska jag klara det. jag ska ta mig igenom alla denna negativitet och byta den mot positivitet - för sådan är jag ju egentligen. och innerst inne så vill jag inte sluta finnas fast jag tänker så ibland. jag vill finnas. och inte bara finnas, utan faktiskt finnas.

mycket känns fel som inte ska kännas fel, mycket känns rätt som inte ska kännas rätt. jag har haft sämre dar, jag har haft bättre dar. både gråtit och skratt och allt har känts så fel, så fel men ibland så rätt, så rätt. jag är som en paradox nu för tiden. sommarens sista vindar gör mig ledsen på samma gång som jag känner ett lyckans pirr när löven prasslar under fötterna och allt doftar av höst runt omkring. augusti börjar komma till sitt slut och ibland undrar jag vem jag är och ibland vet jag precis. jag tror att något stort är på gång faktiskt, en stor förändring.

 

kanske därför jag haft tankar om att ta bort bloggen igen, kanske jag skulle byta platform för bloggen? design? äsch, jag vet inte. jag tror det får vara bra så här - och så fortsätter jag precis som förr att titta in bara då jag själv känner för det. men tankar på att stänga ner alla konton och appar och bara gömma mig finns. då fick jag plötsligt en sådan motivation till att skriva igen och dela med mig av alla dessa ord till er. jag fick motivation till att satsa, kämpa, göra skillnad för mig själv och andra och bli någon ny - någon bättre. inte bara med skrivandet, utan också med skolan och livet och precis allting och allihopa. jag vill.

 

över en vecka har gått sedan spaniens värmande vindar - och finland gav väl oss inte det mildaste välkomnandet tillbaka heller. nej, här regnar det varje dag och höstkappan har letats fram - trots det har jag svårt att vänja mig, drar fortfarande på mig shorts och kortärmat varje dag när jag vaknar.