”Afrika bör ta sitt ansvar för migrationen”

DEBATT | FLYKTINGAR

EU har byggt upp hinder för flyktingarna och familjer säljer allt de har för att ta sig till Europa, bland annat till Sverige. Vad Europa gör för att hindra, lindra flyktingkrisen får spaltmeter i tidningarna. UNHCR, Amnesty och Röda Korset redovisar siffror på det stora antalet flyktingar i världen och pekar finger åt Europas regeringar för passivitet. Döden på Medelhavet utmålas som en skam för Europa.

Det är den vanliga bilden av en vår tids stora utmaningar, men den bilden är inte fullständig, för den måste kompletteras med den bredare problematiken bakom migrationen. Flyktingarna är bara en del och kanske inte den största. Enligt Frontex (EU:s gränsövervakningsorgan) rapporterades över 1,8 miljoner ”illegala gränsöverskridanden” vid EU:s yttre gräns under 2015, vilket är mer än sex gånger fler än under året innan. Alla flyr inte från kriget i Syrien, utan många är till exempel afrikaner som valt att lämna sina hemländer. Huvuddelen av de som ansöker om asyl i Italien är från Västafrika. En stor del av de somalier som kommer till Sverige har vistats en längre tid i Kenya eller Etiopien.

Den ena debatten i Sverige handlar mest om flyktingar. De finns så klart, men många som söker asyl i Sverige saknar asylskäl enligt den snäva definition FN har och är definitionsmässigt emigranter, som eftersträvar bättre levnadsförhållanden. Den andra handlar om migrationen är bra eller dålig, vilket ­enligt den brittiske ekonomen Paul Collier (”Exodus and multiculturalism in the 21st century”) är en felaktigt ställd fråga. Viktigare är att analysera och diskutera effekterna av migrationen, särskilt på lång sikt och utifrån de tre grupper som är rele­vanta: migranterna själva, befolkningen i de länder som tar emot dem och för de människor som stannar kvar i länderna de lämnar. Den senare gruppens perspektiv tas sällan upp i debatten i Sverige och om det görs, så dominerar tragiska individers fall, men inte vilket ansvar ländernas egna ledare och regeringar har och på vilket sätt vårt samarbete tog med dem i diskussionen. Däremot förs en livlig debatt, om än föga analytisk, om de första två grupperna i Sverige, men alltså nästan inget om effekterna för dem som lämnats kvar.

Collier menar vidare att politiken i våra länder skulle må bra av en reglerad invandring som ger posi­tiva effekter för både emigrant- som immigrantländerna. Den distinktionen saknas helt i svensk migrationspolitik.

Sverige har ett generöst utvecklingssamarbete, med ett stort bistånd till många länder i Afrika ­söder om Sahara. Indirekt och outtalat har det syftet att människorna där ska kunna stanna kvar ­genom att biståndet förbättrar deras levnadsförhållanden. Så är också fallet i flera av de samarbets­länder dit biståndet går och alldeles oavsett biståndets resultat. Men från flera länder till exempel ­Somalia, Etiopien, Eritrea, Kenya och framför allt från länder i Västafrika som Mali, Burkina Faso, Sene­gal, Ghana, Nigeria och Gambia kommer stora och ökande strömmar av emigranter till Europa, som ibland slutar i tragedier i Medelhavet.

Ibland påstås det att ett ökat eller bättre bistånd skulle kunna minska strömmen. Ekonomiska, soci­ala och kulturella faktorer påverkar säkert männi­skornas val, men kontakter och kommunikation, som under senare tid ökat närmast dramatiskt ­genom globaliseringen, är uppenbarligen starkare drivkrafter för dem som väljer att lämna. Västafrikanska miljonärer till fotbollsspelare i Premier ­League har ett stort symbolvärde på hur man kan lyckas i Europa. Dock, de fattigaste har inte råd att ge sig iväg från krig och fattigdom. Så kan vi bara bry oss om de som kommer till Europa, till Sverige?

Migrationen från Afrika kommer med all säkerhet att öka trycket på Europa på grund av den kraftiga befolkningsökningen i Afrika söder om Sahara. Snart har till exempel Nigeria världens åttonde största befolkning och enorma svårigheter att försörja befolkningen.

Denna kortsiktiga politik, inom EU och Sverige, behöver anpassas bättre till den nya verkligheten och även ta större hänsyn till dem som lämnas kvar i emigrantländerna. Biståndet kan marginellt påverka exodusen, men diskussionen om samarbetsländernas förmåga, vilja och möjligheter till fattigdomsbekämpning måste prioriteras tydligare. De flesta länder i Afrika kan i dag inte föda sin egen befolk­ning, till stor del beroende på årtionden med en felaktig jordbrukspolitik. Matimporten uppgår till svindlande belopp och landsbygdsbefolkningen flyr in till en miserabel tillvaro i städerna, utan jobb, utan framtidsutsikter.

En viktig anledning är att afrikanska ledare har en i huvudsak negativ inställning till jordbruk och lever i föreställningen om en modernitet där industrier, teknologi, institutioner och rättigheter, som finns på annat håll, snabbt ska leda utvecklingen framåt i Afrika. En föreställning som även det svenska biståndet underblåser. Förutom att utvecklingen av jordbruket, till förmån för småbrukarna och landsbygden, skapar förutsättningar för bättre levnadsförhållanden generellt, finns det dessutom ovedersägliga erfarenheter och ­mycket evidens som stöder en utvecklingspolitik där jordbruket inte bara ses som en möjlighet att föda den egna befolkningen, utan även som den bas var­ifrån den så hett eftertraktade industrialise­ringen kan påbörjas. Här borde vårt utvecklingssamarbete bli mycket bättre.

En annan handlar om vilket ansvar ledare och rege­ringar har i emigrantländerna för de människor som ser sig nödsakade att lämna. Reellt har de ­mindre möjligheter att påverka strömmen, men det är påfallande tyst i de afrikanska huvudstäderna när deras egna drunknar i Medelhavet eller dör av törst i öknen. I vissa länder framskymtar ibland till och med skadeglädje över det europeiska misslyckandet i att hantera dagens situation, men sällan ­någon rannsakan om varför människorna ser sig nöd­sakade att lämna. Ansvar och sympati för sina egna saknas ofta.

I våra samarbetsländer i Afrika ska mänskliga rättigheter vara ett framträdande tema i vårt bistånd. Vår utrikes- och biståndspolitik ­borde också analysera effekterna av den stora emigrationen och vad länderna gör för dem som blir kvar. Dessutom borde det tydligare påpekas att ansva­ret för tragedierna och att länderna riskerar avfolkas av människor med ekonomiska och ­sociala resurser, till exempel utbildning, inte enbart är ett europeiskt ansvar utan ett ansvar som även måste gälla den andra parten. Eller handlar vår politik ­endast om att människor ska behöva fly för att ha en framtid?

Anders Östman

tidigare ambassadråd i Uganda och Mali, svensk representant i Liberia och Unicef representative i Rwanda